Amelia Adamo har tvingats gå igenom en period som förändrat hennes liv på flera sätt. Först förlorade hon sin livspartner Lucio Benvenuto efter hans sjukdom. Bara drygt ett år senare kom ett eget besked som förändrade hennes tillvaro: hon hade drabbats av bröstcancer. Nu berättar den 79-åriga tidningsdrottningen om sorgen, rädslan och den starka viljan att fortsätta leva.
Amelia har under ett långt liv hunnit uppleva både stora framgångar och djupa personliga prövningar. Som journalist och publicist har hon byggt en karriär som gjort henne till en av Sveriges mest välkända medieprofiler. Hon har bland annat belönats med Stora journalistpriset två gånger och har under decennier arbetat med frågor som rör kvinnor, åldrande och livet efter de stora omvälvningarna.
Men de senaste åren har varit något helt annat.
I februari 2024 gick hennes livspartner Lucio Benvenuto bort efter cancer. För Amelia innebar förlusten en sorg som fortfarande finns kvar. Hon hann dock knappt landa i det som hade hänt innan hennes eget liv plötsligt tog en ny riktning.
Drygt ett år efter Lucios död kom beskedet att Amelia själv hade drabbats av bröstcancer. Hösten 2025 berättade hon offentligt om diagnosen och om den behandling som väntade.
Det var en situation som tvingade henne att samla sina krafter på ett helt nytt sätt.
I en intervju med Dagens Nyheter berättar Amelia att hon inte riktigt hann sörja Lucio på det sätt hon hade behövt. När hennes egen allvarliga sjukdom blev verklighet hamnade sorgen i bakgrunden. Plötsligt fanns det något annat som krävde all hennes uppmärksamhet.
För Amelia blev det nödvändigt att rikta blicken framåt.
Hon beskriver hur hon insåg att hon behövde samla kraft och att hon inte kunde stanna kvar i sorgen. Hon vet att framtiden inte automatiskt blir fantastisk, men känslan är ändå tydlig: nu måste hon leva. Det finns något i hennes kropp som måste bort.
Det är en inställning som säger mycket om hur hon försöker hantera det som har hänt. Sorgen finns där, sjukdomen har funnits där, men hon vägrar låta mörkret bli det enda som återstår.
Samtidigt har Amelia redan hunnit gå igenom en omfattande behandling. Hennes bröstcancer upptäcktes av en slump i samband med en lungröntgen. Därefter opererades hon och genomgick 24 cellgiftsbehandlingar.
I maj 2026 kunde hon berätta att läkarna inte längre såg några cancerceller i kroppen. Hon beskrev sig då som cancerfri enligt läkarna, även om hon ännu inte var friskförklarad och hade ytterligare behandling kvar. Hon skulle genomgå strålbehandling för att minska risken för att sjukdomen skulle komma tillbaka.
Trots det positiva beskedet var vägen tillbaka inte utan problem. Amelia hade fortfarande ont, drabbades av ödem och hade besvär efter operationen. Hon längtade efter att kunna känna sig som sig själv igen och få tillbaka friheten i kroppen.
Det är mot den bakgrunden hennes senaste ord blir ännu starkare.
Amelia är medveten om att livet förändras med åldern och att ingen människa kan undvika slutet för alltid. Men hon vill inte låta den tanken förstöra den tid som finns kvar. Tvärtom försöker hon hitta något ljust att hålla fast vid.
Hon konstaterar att hon, med eller utan cancer, långsamt rör sig mot dödens rike. Men för henne handlar det om hur vägen dit ska se ut. Den behöver inte präglas av mörker. Hon vill att den ska vara så bra och innehållsrik som möjligt.
Amelia berättar också att hennes mamma blev 92 år. Det ger henne ett slags hopp om att hon själv fortfarande kan ha många år framför sig.
Samtidigt finns en tydlig livslust i hennes sätt att resonera. Hon vill inte bara överleva en svår period och sedan återgå till ett liv där allt handlar om sjukdom och förlust. Hon vill fortsätta leva.
Det är också därför hon betonar vikten av att väga upp det mörker som finns inom henne med något gott utanför. Efter sorgen efter Lucio och den egna sjukdomen försöker hon hitta saker som ger livet färg och riktning.
Det är en särskild kontrast i Amelias berättelse. Hon har arbetat med journalistik och tidningar under större delen av sitt vuxna liv och har alltid varit en person som blickat framåt, ställt frågor och sökt nya perspektiv. Nu är frågorna mer personliga än någonsin.
Vad händer efter sorgen? Hur hittar man tillbaka till livet när man först förlorat någon man älskar och därefter själv tvingats möta en svår sjukdom?
För Amelia verkar svaret vara att fortsätta röra sig framåt, även när vägen inte är enkel.
Hon försöker inte låtsas att allt är fantastiskt. Hon vet att livet har en slutpunkt och hon bär fortfarande på sorgen efter Lucio. Men samtidigt finns en stark övertygelse om att tiden som återstår ska användas till att leva.
Det är också ett budskap som passar väl ihop med hennes långa engagemang för att förändra synen på åldrande. Under många år har hon arbetat för att visa att äldre människor fortfarande har kraft, erfarenhet och mycket kvar att ge.
Nu lever hon själv mitt i den verklighet hon så länge har pratat om.
Efter två av livets kanske tyngsta prövningar vägrar Amelia Adamo därför att bara se bakåt. Hon blickar mot framtiden, med vetskapen om vad hon har gått igenom men också med en stark önskan att göra den fortsatta resan så ljus som möjligt.
Och hennes egna ord säger kanske mer än något annat om hennes inställning: livet måste fortsätta.
