Mikael Wiehe har under mer än sex decennier stått på scenen och gjort orden till en central del av sitt liv. Men efter Alzheimerdiagnosen har vardagen förändrats på ett sätt som berör honom djupt. Den 80-årige artisten berättar nu öppet om hur minnet sviktar, hur tröttheten blivit mer påtaglig och om den stora rädsla som finns inför framtiden.
I augusti 2025 kom beskedet som många tog emot med sorg: Mikael Wiehe hade drabbats av Alzheimers sjukdom. Sedan dess har han valt att vara öppen med hur livet ser ut efter diagnosen och vad förändringarna innebär för honom personligen.
För en artist som under större delen av sitt liv har arbetat med musik, texter och samtal blir förändringarna särskilt tydliga. Det handlar inte bara om att ibland glömma något. Mikael beskriver en vardag där tröttheten kommer lättare och där minnet kan svika när han minst anar det.
Det finns också en sorg över den person han själv känner att han gradvis håller på att lämna bakom sig.
I en intervju med Svenska Dagbladet berättar han att det han framför allt saknar är sig själv som han var tidigare. Han minns mannen som hade snabba repliker, kunde använda ironi och sarkasm, skämta och utan problem vara en del av ett samtal. Nu kan han behöva be andra upprepa vad de sagt, och när han till slut förstår vad samtalet handlade om kan själva ögonblicket redan vara borta.
Det är just den förändringen som gör situationen så personlig. För Mikael har språket aldrig bara varit ett sätt att kommunicera. Orden har varit ett av hans viktigaste arbetsredskap och en självklar del av hans identitet.
Musiken har följt honom genom ett helt liv. Han har varit verksam i mer än 60 år och har både arbetat på egen hand och gjort sig känd genom Hoola Bandoola Band. Efter ett långt liv på scenen slutade han turnera 2022, men skapandet och musiken har fortsatt att vara betydelsefulla delar av hans liv.
Nu är han dessutom aktuell med en självbiografi, Finns det liv är det aldrig för sent, som han har skrivit tillsammans med journalisten och författaren Sara Nygren. Boken ges ut av Bokförlaget Forum och kommer i september.
Men boken är långt ifrån bara en berättelse om en lång artistkarriär. Den handlar också om vad som händer när minnet förändras och när en människa tvingas fundera över sin identitet på ett helt nytt sätt.
För Mikael blir den frågan särskilt laddad. Han har ägnat större delen av sitt liv åt att beskriva världen genom språket och musiken. Det har varit hans verktyg för att uttrycka tankar, känslor och erfarenheter. Nu märker han att minnet inte alltid fungerar som tidigare och att orden ibland dröjer.
Det är också där den stora frågan uppstår: vem är han när han inte längre kan spela och uttrycka sig på samma sätt som tidigare?
I samband med boken har Mikael själv beskrivit just denna oro. Han konstaterar att minnet sviktar och att orden dröjer, samtidigt som frågan om vem han är när han inte längre spelar blir allt mer närvarande. Självbiografin blir på så sätt ett försök att undersöka just den förändringen och förstå vad som finns kvar när sådant som tidigare känts självklart börjar förändras.
Det finns något särskilt vemodigt i kontrasten. Mannen som under årtionden har haft orden nära till hands berättar nu om rädslan för att just orden ska bli svårare att hitta. För någon vars konstnärskap är så starkt förknippat med språk och musik blir det en fråga som går långt djupare än själva vardagens glömska.
Samtidigt fortsätter Mikael att berätta, skriva och dela med sig av sina erfarenheter. Trots diagnosen har han fortsatt att arbeta med musik och sitt skapande.
Självbiografin blir därför också ett sätt att samla ihop ett långt liv. Den rymmer mannen bakom artistnamnet och berättelsen om ett arbetsliv som till stor del har levts inför publik, men också de mer personliga tankarna kring åldrande, minne och den egna identiteten.
Det är en ny situation för Mikael Wiehe, men han möter den genom att sätta ord på det som händer. I stället för att gömma undan förändringarna berättar han om dem och låter andra få en inblick i hur vardagen kan kännas när minnet inte längre är lika pålitligt.
Och kanske är det just därför hans ord träffar så hårt. Efter ett helt liv där han själv har valt orden, format dem och gjort dem till musik tvingas han nu förhålla sig till att de ibland inte kommer lika snabbt som tidigare.
