Sex år har gått sedan Adam Alsing gick bort, men för hans lillebror Pontus har sorgen aldrig bara varit ett avslutat kapitel. Nu väljer han för första gången att sätta ord på en stor del av det han har burit inom sig. I den nya boken Om att förlora en bror berättar Pontus Alsing om vägen genom sorgen – och om de stunder då den nästan blev övermäktig.
När Pontus Alsing, 49, berättar om sin storebror blir det snabbt tydligt att tiden inte har suddat ut saknaden. Han säger att han i dag mår ganska bra, men vägen dit har varit långt ifrån rak. I början var sorgen så tung att det kunde vara svårt att ens ta sig upp ur sängen.
Det har nu gått drygt sex år sedan Adam Alsing rycktes bort, men för Pontus tog det lång tid innan minnena kunde komma utan att samtidigt väcka panik. Först förra året upplevde han att något förändrades.
Då kunde han se tillbaka på sin bror utan att omedelbart känna hur en tung sorg lade sig över honom under timmar, ibland hela dagar. Det var en viktig förändring efter en period då saknaden hade varit så intensiv att den nästan tog över allt annat.
Det är just den erfarenheten som ligger bakom den nya boken. Pontus vill berätta om sin egen sorg, inte för att ge andra en färdig lösning, utan för att kanske kunna stärka någon som befinner sig mitt i en svår tid.
Han betonar att sorg ser olika ut för varje människa. Samtidigt tror han att det finns något gemensamt att känna igen sig i. Själv blev han stundtals rädd för sina egna reaktioner och kunde bara tänka på att Adam inte längre fanns.
Att han kunde tänka så mycket på sin bror fick honom ibland att undra om han höll på att bli tokig. Men när han förstod att reaktionerna kunde vara en normal del av sorgen kom också en lättnad.
Att skriva boken var däremot långt ifrån enkelt. Pontus berättar att han hade underskattat själva skrivandet och trodde att processen skulle vara lättare. Ämnet gjorde naturligtvis arbetet ännu tyngre, men samtidigt blev skrivandet en stor utmaning.
Trots det har erfarenheten gett mersmak. Pontus har redan en tanke på minst ytterligare en bok, även om den i så fall skulle handla om något helt annat.
När samtalet kommer in på Adam beskriver Pontus sin storebror med en värme som går rakt igenom orden. Adam var enligt honom en otroligt godhjärtad person, snäll och omtänksam.
Han kunde till och med må dåligt i veckor om han fick för sig att någon uppfattat honom som stöddig eller otrevlig. Generositeten var också en stark del av hans personlighet – ibland var han nästan för generös.
Pontus och Adam hade dessutom en gemensam erfarenhet från arbetslivet. De skrev succéboken Myt eller inte myt tillsammans, något som blev ytterligare ett minne av deras relation.
Pontus berättar också om sin uppväxt på Malmvägen i Sollentuna. Han bodde precis bakom den klassiska grillkiosken Flosses i centrum. Grillen finns inte längre och har blivit ett minne från förr, men Sollentuna har fortfarande en självklar plats i hans liv. Där har han inget ont att säga om sin hemmaplan.
I dag har Pontus också blivit svärfar. Hans dotter har nyligen gift sig, och när han får frågan om vilken sorts svärfar han är svarar han med humor. Han beskriver sig skämtsamt som klok, vis och kunnig – samtidigt som han önskar att han vore mer praktiskt lagd.
Han skojar också om att han brukar fråga sin svärson om han tjänat några pengar på Pokémonkort. Men det finns en annan del av familjelivet som fått honom att känna sig riktigt gammal: hans lilla bebis. Han konstaterar att han inte längre har samma uthållighet, men att lyckan väger upp det.
När Pontus blickar tillbaka på sitt yrkesliv finns flera ögonblick han är stolt över. Ett av de allra starkaste är när han som producent fick ta emot Kristallen för det då nya programmet Veckans brott, med Camilla Kvartoft som programledare och Leif GW Persson som expert.
Även där finns Adam med i minnet. Adam var programledare för den tv-sända Kristallen-galan det året, vilket gör ögonblicket extra betydelsefullt för Pontus.
På frågan om det häftigaste han upplevt behöver han däremot inte fundera länge. Det är hans barns födelse. Han skämtar om att svaret kanske är lika förutsägbart som när någon vinner pengar i Triss och säger att pengarna ska gå till en resa med familjen eller användas till att täppa igen många hål.
Men trots skämtet är känslan allvarlig. Pontus kan helt enkelt inte komma på något mäktigare än sina barns födelse.
Han har däremot ännu inte träffat någon ur kungafamiljen. När han producerade Idrottsgalan delade prins Carl Philip ut Jerringpriset, och det är det närmaste Pontus har kommit den kungliga världen.
Han beskriver ändå mötet på avstånd som mäktigt och konstaterar med ett leende att han gärna hade tagit prinsen i hand och bugat. Kanske kommer det tillfället någon annan gång.
Men just nu är det sorgen efter Adam som står i centrum. Med Om att förlora en bror har Pontus valt att öppna upp om en smärtsam del av sitt liv och försöka ge andra något han själv saknade när sorgen var som allra tyngst: känslan av att det man upplever inte behöver betyda att man är ensam eller håller på att gå sönder.
