Det är ett av de mest känsloladdade minnena från svensk nöjeshistoria som nu återigen väcker starka reaktioner. Kristin Kaspersen öppnar upp om sin mamma, den folkkära artisten Lill-Babs, och berättar om de sista orden som hon minns från hennes livs slutskede.
Det har gått flera år sedan Barbro ”Lill-Babs” Svensson gick bort 2018, men sorgen och minnena lever fortfarande starkt kvar hos familjen. För Kristin handlar det inte bara om en ikon som Sverige älskade – utan om en mamma som stod henne extremt nära in i det sista.
I en intervju berättar Kristin hur den sista tiden tillsammans blev oväntat varm, lugn och fylld av närhet. Hon beskriver hur familjen fick möjlighet att vara tillsammans på ett sätt som de aldrig tidigare hade upplevt, utan stress och smärta som dominerade vardagen.
– Vi fick en fantastisk sista tid. Hon hade inte ont och vi delade många skratt, vi var enormt nära varandra. Vi hade henne för oss själva för första gången i livet, berättar Kristin i intervjun.
Den sista veckan förändrades dock allt. Lill-Babs blev allt svagare och drog sig långsamt tillbaka från omvärlden. Det var i det skedet som de ord som Kristin fortfarande bär med sig ska ha kommit.
Hon minns hur hennes mamma uttryckte sig stillsamt, nästan som om hon bara skulle vila en stund. Orden blev ett avsked som i efterhand fått en ännu djupare betydelse för familjen, och som Kristin ofta återkommer till i sina tankar.
Samtidigt beskriver hon den enorma sorgen efteråt – hur tomheten slog till med full kraft när verkligheten blev att hon aldrig mer skulle kunna hålla sin mammas hand.
– Jag har absolut legat på golvet och gråtit och längtat efter henne och behövt henne, berättar Kristin och beskriver hur saknaden fortfarande kan komma över henne i vardagen.
Trots den tunga förlusten lever minnet av Lill-Babs kvar som en stark närvaro i familjen. Kristin säger att hon ofta känner sin mammas stöd i sitt liv, särskilt i stunder av osäkerhet, där hon fortfarande kan höra hennes röst i sitt inre.
För många svenskar är Lill-Babs en odödlig legend, men för Kristin är hon något ännu större – en ständig närvaro som aldrig riktigt försvinner, trots att åren går.
