Orden kommer utan filter, utan skydd. Thorsten Flinck sätter själv ord på det många kanske anat – men få varit beredda att höra. Han beskriver sin situation som allvarlig, nästan obeveklig, och känslan han förmedlar är tydlig: tiden håller på att rinna ut.
Det handlar inte om en tillfällig svacka. Tvärtom tecknar han en bild av ett liv där kroppen allt oftare säger ifrån, där orken inte längre räcker till som förr. Under de senaste åren har han drabbats av flera hälsoproblem, bland annat hjärtbesvär och en hjärtinfarkt som krävde akut vård.
Samtidigt finns det en annan kamp som följt honom långt innan kroppen började svikta. Ångesten, som han själv beskriver som ständigt närvarande, ibland som intensiva attacker, ibland som ett lågmält men ihållande tryck. Den har funnits där så länge han kan minnas och påverkat hela hans liv.
För att hantera den inre oron har han under perioder vänt sig till alkohol och droger. I dag berättar han öppet att han försöker undvika vissa mediciner, men att det i stället lett till andra svårigheter – en vardag där han kämpar med att hitta balans medan kroppen samtidigt visar sina tydliga begränsningar.
Det är i det här läget han säger det som får många att stanna upp. Han tror själv att han inte har lång tid kvar. Att det snarare handlar om ett år än flera. Ett besked som inte bara handlar om rädsla, utan också om en sorts acceptans inför det han gått igenom.
Trots allt mörker finns det ändå något som driver honom framåt. En sista vilja, en önskan som han håller fast vid. Han vill resa till Island – inte bara för att uppleva platsen, utan för att försöka hitta lindring, kanske till och med en förändring i hur han mår. Där hoppas han kunna prova olika behandlingar i ett sista försök att få kontroll över sin situation.
När han blickar tillbaka på sitt liv gör han det med en viss stolthet. Han beskriver hur han levt intensivt, nästan som flera liv i ett. Över tusen teaterföreställningar, en lång karriär och ett liv fyllt av både framgångar och motgångar.
Men det är också ett liv som varit kantat av svårigheter. Missbruk, psykisk ohälsa och perioder av kris har lämnat spår – inte bara i honom själv utan även i hans närhet. Och under det senaste året har situationen förvärrats ytterligare, med återkommande sjukhusvistelser och en tillvaro som blivit allt mer osäker.
Samtidigt har hans privata liv förändrats. En relation som tagit slut har påverkat honom djupt och bidragit till en känsla av att stå mer ensam än tidigare. Allt detta tillsammans formar en verklighet där både det fysiska och det emotionella väger tungt.
Ändå är det inte bara hopplöshet som finns i hans ord. Det finns också en sorts stillsam försoning. En känsla av att han levt fullt ut, att han upplevt mer än många andra – och att det i sig bär ett värde.
Men när han själv talar om framtiden är tonen tydlig. Det är inte längre långt bort. Och det han vill göra nu handlar inte om stora planer – utan om att hinna med det som fortfarande känns viktigt, innan tiden tar slut.
