Det som en gång började som en självklar del av vardagen har nu förvandlats till något helt annat. För Bianca Ingrosso har livet med hundarna Dino och Sami blivit en kamp hon inte längre verkar orka bära – och nu berättar hon öppet om sin frustration.
Under en längre tid har hennes intensiva schema, fyllt av resor och arbete, gjort det allt svårare att hinna med ansvaret som hundägare. Till slut tog hon ett beslut som säger allt om situationens allvar: hundarna fick bo hos en hundvakt under ett halvår.
Men problemen slutade inte där.
När hundarna väl kom tillbaka till hennes hem i lyxlägenheten på Östermalm blev det snabbt tydligt att något inte stod rätt till. Nästan varje rum drabbades av samma sak – stora fläckar på golven. Det handlade inte om en enstaka olycka, utan ett återkommande mönster som satte sina spår i hela bostaden.
Bianca har tidigare varit självkritisk kring situationen. Hon har öppet erkänt att både hon själv och hennes mamma Pernilla Wahlgren inte haft den tid som krävs för att uppfostra hundarna ordentligt. Hon har till och med sagt att man inte borde skaffa djur om man inte är redo att ta det fulla ansvaret från början.
Samtidigt har familjesituationen blivit mer komplicerad. Pernilla har berättat att hon inte alltid kan garantera att hundarna fungerar tillsammans med barnbarnen, vilket skapar ytterligare en oro i vardagen.
I ett nytt avsnitt av Wahlgrens värld når frustrationen en ny nivå. Bianca beskriver hur problemen fortsätter – hur hundarna ännu en gång kissat i varje rum, på varje stengolv. Den upprepade situationen har gjort henne uppgiven.
Hon erkänner att hon inte längre ens vet hur hon ska hantera det. Istället har hon börjat ignorera det som händer och bara gå vidare till nästa fläck. Det är inte längre ilska – det är något mer likt resignation.
Och kostnaden? Den har blivit en historia i sig. Hon berättar att summan pengar hon lagt på hundvakt, städning, kemtvätt och nya mattor har blivit betydande. Hundvakten får dessutom betalt för att ha hundarna under längre perioder, ibland flera veckor i sträck.
När vännen Lovisa Worge ställer den raka frågan om hon verkligen tänker ha hundarna på heltid, blir svaret talande. Situationen är långt ifrån löst – och kanske mer komplicerad än någonsin.
Samtidigt finns känslorna kvar. Bianca är tydlig med att hon älskar Dino och Sami. Men hennes ord avslöjar en spricka mellan kärlek och verklighet. Hon beskriver att det är först när hundarna sover – när de är stilla och tysta – som hon faktiskt kan uppskatta dem fullt ut.
Det är en ärlig, nästan smärtsam insikt. För bakom orden finns en vardag som inte längre går ihop – och en situation där viljan inte riktigt räcker till.
