Det som skulle bli ännu en vanlig dag slutade i ett ögonblick som kunde ha förändrat allt. För Johan Rabaeus blev verkligheten plötsligt brutal – en kollision som på några sekunder förvandlade vardag till ren överlevnad.
Den 78-årige skådespelaren satt på sin cykel när allt hände. Utan förvarning kom en lastbil – och innan han hann reagera var smällen ett faktum. Kroppen kastades till marken, och det som följde var en upplevelse han själv beskriver som skrämmande nära att sluta betydligt värre.
Han minns hur han slog i bakhuvudet när han föll bakåt. Situationen var kaotisk, och det stod snabbt klart att det inte var någon liten incident. Ambulans kallades till platsen och han fördes till sjukhus, där timmarna som följde blev långa och påfrestande. S:t Görans sjukhus blev platsen där han fick vänta – inte minuter, utan tolv långa timmar på akuten innan allt var klart.
När han till slut kunde summera det som hänt stod det klart hur nära det faktiskt varit. Åtta stygn i bakhuvudet blev konsekvensen – men enligt honom själv kunde utfallet ha blivit betydligt värre.
Trots dramatiken är han tydlig med sin egen roll i det som inträffade. Han menar att han följde alla regler och inte gjorde något fel i trafiken. Istället riktar han blicken mot lastbilschauffören, som han upplever som ouppmärksam i det avgörande ögonblicket.
Orden han använder lämnar inget utrymme för tvekan. För honom är det tydligt: ansvaret låg inte på hans sida. Det var en situation som enligt honom aldrig borde ha uppstått.
Det hela blev så allvarligt att han tvingades ställa in en planerad medverkan i podcasten Framgångspodden, där han senare berättade öppet om händelsen. Där delade han också sin egen bild av vad som egentligen hände – och hur han ser på det som kunde ha blivit en tragedi.
Mitt i allt finns ändå en tydlig känsla: tacksamhet. Trots smärtan, chocken och de långa timmarna på sjukhuset vet han att det kunde ha slutat helt annorlunda. Ett annat fall, en annan vinkel – och historien hade kanske aldrig berättats.
Men nu lever frågan kvar: hur nära var det egentligen? Och hur mycket avgjordes av ren tur i det där enda, avgörande ögonblicket på vägen?
