När den svenska litteraturvärlden åter vänder sig till Per Wästberg är det med blicken fäst på en av de mest omdiskuterade böckerna på länge. I den nya memoarboken, där Wästberg samlat minnen och reflektioner från ett liv som sträcker sig över nästan ett helt sekel, beskriver recensenten hur texten både fascinerar och får en att tappa andan.
Wästberg, som i sina tidigare verk redan etablerat sig som en av Sveriges mest inflytelserika författare, tar i denna volym läsaren med på en resa genom personliga stunder, historiska händelser och de ensamma ögonblick som format honom. Det är inte bara en nostalgisk tillbakablick, utan en skildring som bjuder på ögonblick av svindlande insikt och sällsamma minnesbilder.
Recensenten skriver att boken, trots sin digra längd och ibland långsamma rytm, har ett eget pulserande liv. Wästbergs språk må vara gammaldags för vissa, men det är också fyllt av en värme och nyfikenhet inför både människor och världens alla skiftningar.
I sina tidigare verk har Wästberg visat upp en bred repertoar — från porträtt av andra författare till djupa reflektioner om kultur och tidens gång — och den här nya boken bygger vidare på det arvet. Den är ett kalejdoskop där hans liv, litterära möten och personliga reflektioner vävs samman till en helhet som både berör och utmanar läsaren.
Men det är just i de mer intima skildringarna som boken blir som starkast. När Wästberg beskriver sina egna erfarenheter, sina uppgångar och motgångar, är det som om läsaren själv stiger in i en svindlande labyrint av minnen och känslor. Det är ett litterärt verk som kräver både tid och eftertanke, men som också belönar den som vågar stanna kvar i textens alla skiftningar.
Det är uppenbart att Per Wästbergs nya bok inte bara är ännu en memoar — det är en livsskildring som kommer att fortsätta att diskuteras, älskas och ifrågasättas långt efter att den sista sidan är läst.
