Varje dag, oavsett om snön slår mot fönstren eller solen värmer över Lidingö, sitter Ulf Brunnberg vid samma bord. Restaurang Firren har blivit hans fasta punkt i tillvaron – en plats där tiden nästan står stilla, men där samtalen ständigt rör sig mellan skratt, frustration och livets stora frågor.
Han har fyllt 79 år, överlevt både stroke och flera hjärtoperationer, och ändå är han lika kompromisslös som alltid. Vid lunchtid samlas han och hans vänner, nästan varje dag. De äter, pratar om familjer, om samhället – och ibland om sådant som känns betydligt tyngre.
Samtalen kan snabbt bli laddade. Ulf tvekar inte att säga vad han tycker, särskilt när det gäller politik och utvecklingen i Sverige. Han beskriver ett samhälle som förändrats till något han knappt känner igen, där han upplever att gråheten tagit över och att mycket blivit mediokert. Orden är hårda, men levereras med samma raka ton som alltid – och ofta med en gest mot bordet där vännerna sitter och nickar instämmande.
Hans politiska engagemang har inte bara stannat vid åsikter. Under flera år har han varit aktiv inom Lidingöpartiet och suttit i kommunfullmäktige. Han talar med stolthet om hur de lyckats stoppa exploatering och bevara naturen på ön. För honom är det en kamp han fortfarande står bakom – ett bevis på att det går att påverka, även när mycket känns fel.
Men det finns också andra beslut som satt spår. När de nya reglerna kring sjöfylleri infördes 2010 blev han en av de mest högljudda kritikerna. I dag, många år senare, har det lett till att han helt lämnat båtlivet bakom sig. Det som en gång var frihet känns nu begränsat, och frustrationen över regler och avgifter har gjort att han helst stannar kvar på Lidingö.
Trots en lång karriär som skådespelare känner han sig inte längre hemma i branschen. Han beskriver en värld där människor enligt honom är rädda för att tycka och tänka fritt. Själv har han alltid gått sin egen väg – och det har ibland kostat. När han blickar tillbaka kan han till och med undra om han valt rätt yrke från början. Kanske hade ett liv bland djur eller arbete med barn passat honom bättre, säger han, eftersom han upplever en ärlighet där som han saknar hos vuxna.
Mitt i allt detta finns ändå det som betyder mest: relationen till hans dotter. De har en nära kontakt i dag, även om det funnits perioder då avståndet varit stort. Hon har ibland haft svårt för hans frispråkighet, men för Ulf är det omöjligt att vara någon annan än sig själv.
Sedan, mitt under lunchen, förändras stämningen. Han reser sig, går ut i kylan och tänder en cigarett – en vana han haft sedan tonåren. Det är där, på den där rökbänken, som han släpper en mening som får allt annat att blekna.
Han tänker på döden varje dag.
Orden kommer utan dramatik, nästan som en självklarhet. För honom handlar det om påminnelserna som ständigt finns där – varningar om rökning, berättelser om människor som går bort. Trots allt han gått igenom har han aldrig slutat röka, och han har heller inga planer på att göra det.
Åldrandet i sig är något han har svårt att acceptera. Han pratar öppet om hur kroppen förändras, hur åren märks – och hur tankarna på livets slut blivit allt mer närvarande. Samtidigt finns där en rå humor. Han skämtar med sin vän om vem som kommer dö först, som om det vore ännu ett ämne bland alla andra.
Men bakom skratten finns också något annat. Han erkänner att ångesten finns där, varje dag. Inte bara kring livet och döden, utan också kring hur han upplever att samhället förändrats. Det är en oro som inte släpper taget.
När frågan om rädsla för döden kommer, tvekar han. Svaret är inte enkelt. Han säger både nej och ja – som om känslan inte går att placera i ett enda fack. Samtidigt avslöjar han att han undviker begravningar, trots att de blivit allt vanligare i hans liv.
Kärlekslivet är inget han längtar tillbaka till. Han har haft relationer, men i dag väljer han något annat. Vännerna räcker. Luncherna, samtalen, gemenskapen – det är där han hittar sitt sociala liv. Att bli lämnad i fred är, enligt honom, det han verkligen önskar.
Trots alla starka åsikter och det ibland hårda språket finns en annan sida. På restaurangen är han uppskattad, en person som får andra att skratta. Han själv avfärdar bilden av att vara en ständig pessimist. Enligt honom handlar det inte om att vara negativ – utan om att reagera när något känns fel.
När lunchen är över reser han sig, mätt och nöjd, och stannar till vid disken. Ett snabbt konstaterande om hur gott något ser ut, ett sista leende – och sedan är dagen över.
I morgon kommer han tillbaka igen. Samma bord, samma vänner. Och kanske samma tankar som aldrig riktigt lämnar honom.
