Jessica Almenäs, den rutinerade svenska programledaren och folkkära tv‑profilen, har på senare tid upplevt något många bara sett på ytan – en djup och ärlig kamp med sina egna känslor kring kroppsliga förändringar och existentiella rädslor. I en öppenhjärtig intervju med magasinet Tara har hon för första gången nu delat med sig av hur hon verkligen känner inför det faktum att kroppen förändras med åldern och hur dessa insikter har påverkat hennes liv, både privat och professionellt.
Jessica, som har en lång och omväxlande karriär bakom sig – från att ha varit modell i Fröken Sverige, via trav‑TV till att bli en älskad programledare för succéprogrammet Love is Blind och även synas i Nyhetsmorgon – erkänner att hon länge försökt att inte tänka för mycket på det faktum att hon nyligen fyllt 50 år. Men de kroppsliga förändringarna har gjort sig påminda, och för henne har det inneburit mycket mer än kosmetiska justeringar eller rynkor.
I intervjun berättar Jessica att hon noterat hur musklerna känns svagare än tidigare och hur hennes tålighet inför fysiska utmaningar förändrats. Hon talar om situationer som inspelningarna av det tuffa underhållningsprogrammet Expedition Vildmark, där kroppen pressas till gränsen – och hur sådana upplevelser numera lämnar djupare avtryck i henne. Hon säger att det är något som kommit med tiden, något hon känt som både kroppsligt och mentalt krävande, och hon beskriver hur det ibland känns som om den kropp hon en gång tagit för given inte längre fungerar på samma sätt som förr.
Men det är inte bara de fysiska förändringarna som tagit henne med storm. Det är också de existentiella insikterna om livet självt – om tiden som går, om att se dagar passera och hur det känns att vara en människa som ska fortsätta leva, älska och finna mening. I intervjun avslöjar hon med stor ärlighet att hon ibland drabbas av den så kallade dödsångesten, den där tanken som smyger sig på när man inser att tiden är ändlig. Med en sorgsen ton säger hon enkelt, men med allvaret klart i rösten: ”Jag vill inte dö.”
Hon förklarar att hon verkligen uppskattar livet, och att det i sig är en ynnest att få åldras och ha fler dagar framför sig än bakom sig. Men själva tanken på slutet – på att en dag stå inför det som alla människor måste gå igenom – är inte något hon känner sig bekväm med. Att reflektera över dessa saker öppnar upp både hjärta och sinne för frågor som många andra också bär på men sällan uttalar högt.
Jessica berättar också att hon dragit ner lite på festligheterna kring sin 50‑årsdag, eftersom hon inte kände sig särskilt lockad av storslagna koncept eller att göra en stor grej av det bara för sakens skull. Hon valde istället en mer lågmäld approach, eftersom det kändes mer i linje med hur hon upplever sig själv just nu – inte för att hon flyr från livet, utan för att hon vill vara sann mot sina egna känslor.
Trots de svåra tankarna är det tydligt att Jessica fortfarande har en djup uppskattning för allt hon åstadkommit, de människor hon möter genom sitt jobb och de möjligheter hon fått genom åren. Hon uttrycker att livet är värdefullt och att hon fortsätter att leva fullt ut – även om de där tankarna om kroppens begränsningar och den oundvikliga döden ibland knackar på bakom ridån.
Hennes öppenhet om dessa ämnen ger en sällsynt inblick i en offentlig persons inre liv, och den resonans som hennes ord väcker hos publiken vittnar om att många kan känna igen sig i både oron, rädslan och den samtidigt starka livslusten. Det är en påminnelse om att även människor som verkar starka och självsäkra även de brottas med de mest grundläggande och mänskliga frågorna om att leva, förändras och fortsätta framåt.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
