Efter årtionden av ett liv fyllt av arbete, familj och rutiner som byggts upp bit för bit, står nu programledaren Camilla Kvartoft inför en verklighet hon länge fruktat – och som hon själv beskriver med en sällsynt öppenhet. Bakom tv-rutan, där hon alltid framstått som trygg och samlad, döljer sig en betydligt mer sårbar berättelse.
Under många år har tittarna sett henne sida vid sida med Leif GW Persson i tv, där deras samspel blivit något av en institution i svensk tv. Från tiden med ”Veckans brott” till deras senare återförening i rutan har hon varit en stabil närvaro. Men samtidigt som karriären fortsatt framåt har livet utanför kamerorna tagit en oväntad vändning.
I en intervju berättar Camilla om en period som hon själv beskriver som en av de mest omvälvande i hennes liv. Det handlar inte om tv, inte om karriärbeslut – utan om något betydligt mer personligt. Efter över 20 år har vardagen förändrats i grunden. Det som en gång var ett hem fullt av liv och rörelse har plötsligt blivit något helt annat.
Hennes två döttrar, som under så lång tid varit centrum i hennes liv, har nu lämnat hemmet. Den äldsta studerar i Uppsala, medan den yngsta nyligen tog studenten och flyttade utomlands för att studera vidare. För Camilla kom det inte som en överraskning – ändå slog förändringen hårdare än hon kunnat föreställa sig.
Hon beskriver hur hon länge gått och känt att den här dagen skulle komma, hur hon nästan förberett sig mentalt – men att det ändå blev något helt annat när det väl hände. Känslan smög sig på steg för steg, och till slut gick det inte att värja sig.
Det är en tomhet som ekar i rummen där skratt och röster tidigare fyllde varje hörn. Hon berättar att processen nästan känts som en sorts sorg, där varje steg närmare döttrarnas utflytt blivit tyngre än det förra. Att släppa taget visade sig vara betydligt svårare än hon någonsin trott.
Samtidigt försöker hon sätta ord på det som händer inom henne. Hon minns småbarnsåren som både intensiva och utmanande, men också fyllda av närvaro. Då kunde hon stanna upp och tänka att tiden var dyrbar, att varje ögonblick var något att bevara. Nu, när allt förändrats, känns just de tankarna nästan smärtsamt tydliga.
I dag är vardagen en annan. Det stora huset som tidigare rymde en familj i ständig rörelse är betydligt tystare. Kvar finns hon – och hunden, som blivit ett slags sällskap i en ny och ovan situation.
Trots allt finns det också en slags acceptans i det hon beskriver. Hon säger att hon har börjat landa i den nya verkligheten, även om vägen dit varit allt annat än enkel. Det handlar om att hitta nya rutiner, nya sätt att fylla dagarna och kanske också om att omdefiniera vem man är när en så stor del av livet förändras.
För tittarna är hon fortfarande samma trygga röst och närvaro i rutan. Men bakom kulisserna pågår en helt annan resa – en som inte syns, men som präglar varje dag. Och kanske är det just därför hennes ord träffar så många: för att de speglar något universellt, något som inte går att undvika, hur mycket man än försöker förbereda sig.
