Åldrande är en naturlig process, men offentliga personer – särskilt kvinnor – blir ofta kritiserade enbart för att de blir äldre. Detta har nyligen varit fallet för den kanadensiska popstjärnan Nelly Furtado, som blev känd i början av 2000-talet och nu får både beröm och kritik för sitt utseende.
Furtado fick erkännande med sitt debutalbum Whoa, Nelly! år 2000, med hits som ”I’m Like a Bird” och ”Turn Off the Light”. Albumets framgång gav henne en Grammy Award och etablerade henne som en av Kanadas främsta musikaliska talanger. Trots hennes framgångar avslöjade Furtado senare att hennes tidiga karriär präglades av obekväma upplevelser med medie-airbrushing och press att anpassa sig till orealistiska skönhetsstandarder.
I senare intervjuer öppnade hon upp om dessa utmaningar och lyfte fram hur reklammaterial ofta förändrade eller minimerade hennes etnicitet och naturliga drag. Dessa erfarenheter ledde till mer personlig och reflekterande musik, som till exempel hennes låt ”Powerless”, som tar upp just dessa svårigheter. Ändå ger hon sitt starka stödsystem och sin matriarkala familj äran för att ha hjälpt henne att hålla sig jordad under hela sin karriär.
Furtado tog en paus från berömmelse för att fokusera på att uppfostra sina tre barn och upptäckte att hon hade levt med ADHD hela sitt liv. Diagnosen fick hon när hon var förälder till sina två yngsta barn, födda med bara 14 månaders mellanrum. Sedan dess har hon fokuserat på att bygga upp hälsosamma rutiner och upprätthålla mindfulness, särskilt genom dans och musik.
Nu tillbaka med sitt första album på sju år har Furtado väckt förnyat intresse – och kommentarer. Medan många fans har hyllat henne för hennes autenticitet och fylligare figur, har andra yttrat kritiska kommentarer. Ändå lutar den övergripande responsen åt positivt, med supportrar som firar hennes självförtroende och skönhet i livets alla skeden.
